eliasbernhard

Nu ar vi tillbaks pa sjukhuset fast den har gangen mar Elias battre an sist han hade lunginflammation. Vi kampade pa dar hemma i en vecka med lunginflammationen men det ville inte bli battre och nu har vi vait har i tre dagar och Elias borjar ma battre med hjalp av lite starkare antibiotika. Idag har han varit vaken och pigg hela dagen och aven fast jag hellre hade varit hemma ar det skont att ha sa mycket tid med Elias. Vi har pratat, last bocker och gosat hela dagen och nu pa kvallen kom Livia och Leo och halsade pa och det tyckte bade jag och Elias mycket om. Det ar svart nar vi ska skiljas at, Livia o Leo vill sa garna stanna har eller sa vill de att vi ska folja med hem. Jag o Stephen forsoker forklara for dem sa gott vi kan men hur ska de kunna forsta? De ar iallafall jatteduktiga och min onskan ar att de inte ska bli skadade utav allt det har utan istallet att det ska fa dem att bli starkare och mer forstaende som vuxna.
Jag o Stephen far ocksa mycket tid till att prata medans vi ar har pa sjukhuset och igar sa han nagot som fick mej att tanka efter. Han sa att han var forvanad att jag inte ar mer ledsen an vad jag ar over att Elias ar sjuk. Jag tankte pa saken en stund men sedan kom jag pa att det stammer delvis och det ar inte for att jag ar kanslokall men jag kanner att varje dag med Elias ar lanad tid. Vi kan inte ta honom for givet ens for en sekund och darfor kanns det lite som sloseri med tiden att sitta har och vara ledsen. Jag vill ta till vara pa varje stund med Elias och sa lange han ar hos mej kanner jag mej glad.